måndag 21 november 2011

Mums på tv

Det var länge sedan det gick så många bra serier på tv som denna höst. Det är dessutom "riktiga" serier och inga realitytvsåpor. Största favoriten är naturligtvis Downton Abbey. Jag försöker komma underfund med vad det är som britterna gör för att få mig helt förtrollad vid tv:n. Denna serie är ju egentligen en kopia på Herrskap och tjänstefolk från slutet av sjuttiotalet - en tv-serie som håller än i dag. I båda  kryllar det av undertryckta känslor, dramatiska missförstånd och olycklig kärlek. Man frossar i vackra kläder och nittonhundratalets värdsliga och politiska händelser vävs in i handlingen hela tiden. Intrigerna är ju på gränsen till såpa men britterna håller balansen och man bryr sig verkligen om karaktärerna, till och med de "onda" kan jag känna sympati för.
Jag kan inte låta bli att jämföra Downton med den svenska serien Anno 1790 som också sänds just nu. Det är med svenska mått en otroligt påkostad tv-produktion, en kriminalserie fast i sengustaviansk tid. Det är spännande historier och skådisarna är duktiga. Men det fängslar inte mig på långa vägar så som Downton Abbey gör. Jag sitter mest och retar mig på detaljer, som varför allt är filmat genom något brunmurrigt filter. Visst, jag förstår att man vill visa hur skitigt det var på den tiden, men varför är då alla husen kritvita när kameran visar Stockholm från ovan? I förra veckans avsnitt, som handlade om en magnetisör  (detsamma som hypnotisör fast med lite elektrisk rekvisita) och hans tjuvaktiga kumpaner, kryllade det av konstiga klippningar vilket störde historien enormt. Det är så synd att man schablar bort en bra idé.
Man kan ju inte låta bli och undra hur Anno 1790 skulle ha gestaltat sig om britterna hade fått göra serien istället - förmodligen hade det blivit oemåtståndligt underhållande tv.

Efter Downton Abbey på lördagarna går en annan bra tv-serie, den amerikanska Boardwalk Empire som handlar om maffian under 20-talet. Jag har aldrig gillat maffiaskildringar. Jo, jag kunde se Gudfadernfilmen, men bara den första. Jag har svårt för att engagera mig i karaktärer som är skurkar, visserligen med vissa mänskliga drag men i det stora hela genomruttna. Jag älskade dock filmen De omutbara med Kevin Costner och Sean Connery men då handlade det om de godas kamp mot den onda maffian. Därför är jag förvånad över att jag tycker att Boardwalk Empire är så underhållande, för här finns det inte särskilt många goda karaktärer. Det är inte en måste-se-serie men jag kan inte slita mig när jag hamnar framför den.

En måste-se-serie är däremot brittiska Paradox som går på en idiotisk tid klockan 22.15 en söndagkväll. Min väckarklocka ringer halv fem varje vardag så att lägga sig efter 23.00 är rena döden. Tur då att serien finns på SVT Play dagen efter. Vad serien handlar om kan ni läsa här - det är spännande hälften sci-fi och hälften deckare. Men den största anledningen heter Emun Elliott - min nya skådisfavorit. Jag vet att han är 20 år yngre men han är skotte och ser ut så här:


Slutligen det bästa med alla de ovan nämnda tv-serierna. De går alla på SVT och därmed INGEN REKLAM = Lycka!

fredag 11 november 2011

111111

Måste väl ha in ett inlägg ett datum som detta. Men har inget särskilt att blogga om. Jo, det är skönt att det är fredag, temperaturen har krypit under nollan för första gången den här hösten. November har varit uthärdlig så här långt. Jag har alltid haft det svårt med att dagsljuset minskar, men jag blir deppig även på våren när ljuset återvänder. Klarar inte av årstidsväxlingarna helt enkelt, jag borde flytta till, ja, någonstans vid ekvatorn där det är samma ljus hela tiden. Men de nordiska årstiderna har ju sin charm och maj och juni återkommer ju varje år.
Den här låten piggar i alla fall upp i höstmörkret: