Googles söksida var rolig idag igen - den firade sommarsolståndet. Hoppas ni hann se det. Google må vara på väg att ta över världen enligt en del. Men jag minns när det först dök upp, hur överlägset mycket bättre det var än alla de andra sökmotorerna. Den känslan sitter i så därför använder jag hellre google+ än Facebook numera. Vilket jag är ensam om i min bekantskapskrets tyvärr. Men jag är inte så social av mig så det gör inte så mycket.
En annan rolig grej råkade jag på idag när jag skulle uppdatera Spotifyappen på mobilen. Det var lite nya funktioner och de vanliga buggfixarna. Men också en liten kul pik till alla som tjatar om att de vill kunna styra Spotify på både de ena och andra sättet. Orkar ni inte ta er till Google playbutiken (se där - DE är på gång att ta över världen! ) så kommer det roliga här (spoilervarning):
Fictitous: This app can be controlled using telepathy.
Slutsats: Företag med humor kan väl inte vara onda väl? ;-)
Det är väl en pretentiös rubrik, eller hur? Men den säger precis vad detta inlägg handlar om (hoppas jag).
Häromdagen när jag hade lite dö tid på jobbet råkade jag höra en bra låt på radion. Kändes som om det var något jag hört förr men ändå helt nytt. Med andra ord en jäkligt bra låt. Jag misstänkte att jobbet skulle komma emellan så att jag missar vad låten och gruppen heter.
Då minns jag att jag har en app i mobilen för just detta tillfälle (nä, jag får inte betalt för att göra reklam). På med Soundhound och låter appen lyssna på radion. Hockus Pockus så talar den om vad låten heter och undrar om jag vill hitta den på Itunes eller Spotify. Jag har det senare, låten kommer upp direkt och det är bara att lägga till den på min favoritlista i Spotify. Allt under mindre än en minut! Jag stod där och stirrade på telefonen med ett fånigt leende på läpparna.
Jag har använt Soundhound förr men bara för att testa om appen funkade. Vilket den gör för det mesta men inte alltid. Ibland känner den inte alls igen musiken som spelas. Antagligen därför jag blev så tagen denna gång. För just denna låt var jag just då i behov av att få tag på - i alla fall kändes det så. Ni har väl märkt bloggtorkan här på Katten i soffan? Den beror dels på min årliga vinterdepression och dels på lite jobbiga privata saker. Men mest på att jag varit varslad från jobbet i ett halvår. Jag har verkligen inte haft lust med någonting utöver att jobba, äta, sova.
Nu har jag fått veta att jag tillhör dem som har jobbat längst och att jag har mitt jobb kvar. Det var det positiva beskedet jag hade fått dagen innan jag hörde Låten. Så att jag var ( och är fortfarande) i ett euforiskt tillstånd är ingen överdrift. Det var en stor sten, ja, ett helt berg ta mig sjutton, som försvann från mitt bröst.
När jag blir glad så hittar jag alltid musik som liksom manifesterar den glädjen. Att det blev just denna låt är nog mest en slump men kanske inte. Jag skrev ovan att den påminde om något jag hört förr. Jag trodde nästan att en annan grupp från det ljuva 80-talet hade återuppstått och gett ut en ny skiva. En grupp från Liverpool som aldrig blev särskilt stora när det begav sig men som hade några mindre hittar. Bland de mest kända är nog denna:
Nu var det inte China Crisis jag hörde häromdagen utan en grupp jag aldrig hört talats om. Men nu vet jag mer om dem också tack vare teknikens under. Det var ju bara att googla, kolla wikipedia och youtube. Och det via smartfånen, det är just det som fascinerar en gammal kärring som mig. Jag använder nästan aldrig mobilen till att ringa med längre. Jag gör allting annat: läser böcker, ser på tv, lyssnar på radio, youtubar, spotifyar och spelar mahjong!
Men låten jag hörde då som var sååå viktig, undrar ni förtvivlat? Gruppen heter The Mary Onettes och låten är Don´t forget. Håll med om att det låter China Crisis:
Åttiotalsinfluenserna är helt förklarliga eftersom The Mary Onettes bland annat har The Jesus and Mary Chain, The Church och tidiga U2 som förebilder. Det är inget helt nytt band men de får nog ett genombrott med nya skivan Hit the waves. Mer tänker jag inte berätta om mitt nya favoritband. Ni får googla och bli lika förvånade som jag när ni ser var de kommer ifrån. Med teknikens under vet ni det på en nanosekund. Lycka till!
Eftersom digitalboxen har gått sönder och jag inte har den minsta lust att städa och tvätta, så har jag roat mig med att göra en spellista i Spotify. En lista som jag tycker passar att lyssna på i bilen. Jag har ju ingen egen bil visserligen och inte har jag Spotify i mobilen heller men man kan ju önska. Som det är nu får jag stå ut med svärmors cd som min sons kusin har fixat till henne. Den innehåller en enda låt om och om igen, nämligen denna här. Jag tyckte den var bra för några månader sedan men nu är jag TRÖTT på den! Skulle jag välja bara en enda låt att lyssna på från min spellista väljer jag denna (men skynda för videon plockas bort hela tiden):
Spotify är en pärla när det gäller att hitta musik som man glömt att man minns! Gjorde för flera månader sedan en lista med låtar som jag växte upp med och som präglat min musiksmak för alltid. Den listan uppdateras forfarande då och då. Hela låtlistan finns här för den som har Spotify. Men jag saknar en kommentarfunktion i Spotify, skulle vilja kunna skriva något personligt ibland till vissa låtar. Får väl göra det här på bloggen istället.
Börjar med den låt som jag är säker på att jag hörde redan i mammas mage och som jag tydligen ville höra på grammofonen om och om igen när jag var liten. Hjärntvätt? Länkar till you tube-klipp: Que sera, sera med Doris Day När jag som vuxen ser sången framföras i Hitchcockfilmen Mannen som visste för mycket tycker jag den är fruktansvärt tjatig. Men samtidigt får jag en varm trygghetskänsla, liksom. Ja, hjärntvättad är jag nog.
Många låtar på min Spotifylista är faktiskt filmlåtar. Bilder och musik förstärker ju varandra. Men i mina yngsta år hade jag ingen aning om att låtarna kom från filmer. Jag hörde dem på mina föräldrars stenkakor eller på radion som var på ständigt. Nästa urplock från min lista är en sång som jag hörde på radion när jag var fem år, hade jag varit äldre hade jag köpt skivan på stört. Det är ingen filmlåt men har en berättande text som är som en film i sig: Mälarö Kyrka med Lenne Broberg och Mats Olssons Orkester Svulstig och pampig musik är vad jag från och med nu är insnöad på!
Eftersom radion som sagt alltid stod på hemma i mammas kök på sextio- och sjuttiotalet så hörde jag mycket Povel Ramelmusik. Kunde lagt vilken som helst låt från Povels penna på min lista. Väljer ändå den som jag nog älskar mest nämligen Evert Taube-parodin Balladen om Eugen Cork med Povel Ramel Gillar den gnabbiga kören som dricker direkt ur flaskan. Barnslig men ändå intelligent humor.
Den första egna LP-skivan jag köpte tror jag var en med Bay City Rollers när jag var 12 år. Ett skotskt pojkband långt innan den stora pojkbandseran. Köpte postertidningar och tapetserade rummet med dessa godingar: Bye bye baby med Bay City Rollers Från och med nu är jag helt såld på allt skotskt!
Lagom som jag blir tonåring kommer punken. Blir fascinerad av denna stökiga musik med Sex Pistols och God save the queen Frågade min mor om jag fick sätta en säkerhetsnål i kinden men hon sa nej. Anarkisten i mig dansade en sommar sedan tröttnade jag. Likadant med den för 70-talet så typiska diskomusiken. Gillade att dansa till den men lyssnade aldrig på den hemma.
Det var en annan typ av musik som jag fastnade för det året, en mer svulstig, pampig typ: ELO med Telephone line Synthbaserad musik blir vad jag kommer lyssna på i fortsättningen.
Istället för att bli punkare, vilket hade varit nära till hands när mina tonår och punken sammanföll, så blir jag alltså synthare. Ja, inte den tyngre, industriella sorten typ Kraftwerk eller Einsturzende Neubauten. Jag är ju uppfödd på Doris Day så det blir ju den snällare varianten av syntpop som jag håller mig till. Denna video sätter igång min syntera och mitt 80-tal. Men det är en annan historia.
